Hej!

Sylvia heter jag, och jag går just nu sjuksköterskeprogrammet på KI. Jag tar examen vårterminen 2025, vilket är samma år jag fyller 50. Lagom till att jag blir vuxen med andra ord!

Jag har inte alltid velat bli sjuksköterska. Faktum är att jag ville bli apotekare när jag gick på gymnasiet men istället blev jag sekreterare på UD och en massa andra saker inom helt andra områden än naturvetenskap.

En kropp har jag dock alltid haft, men varit totalt ointresserad av, eftersom den alltid uppfört sig tacksamt. Tills jag blev 25 ungefär. Fram tills dess hade jag således inte ägnat en tanke åt min biologi, och definitivt inte menscykeln, som jag inte hade någon relation till överhuvudtaget pga p-piller.

Efter 25 och p-piller började dock kroppen helt plötsligt ställa krav som jag inte förstod och det här med mens var något jag motvilligt började titta närmare på.

På grund av personliga erfarenheter med just detta mysterium som kallas menscykeln, startade jag år 2009 en webbsajt med namnet Hormoni.se för att jag ville samla information och erfarenheter kring just menscykler, ägglossning, PCOS och infertilitet. Samt progesteronkräm, vilket sedermera blev - och fortfarande är - ett kontroversiellt ämne.

Medicin och naturvetenskap har varit mina favoritämnen genom livet och jag har alltid gillat att läsa, skriva och sammanställa research. Jag hade turen att växa upp under en tid då man var tvungen att gå till biblioteket och leta efter böcker om man ville ha svar på frågor och göra research.

Tur därför att jag fick lära mig det först och SEN kom internet för att underlätta allt letande, utan att påverka mitt kritiska tänkande eller frågeställande. När det är jobbigt att leta fram information blir man av nödvändighet källkritisk helt enkelt! Och källkritik är viktiga grejer i ett demokratiskt samhälle.

Mina personliga erfarenheter av PCOS, infertilitet och sedan spontan graviditet med (oavsiktlig!) hjälp av progesteronkräm fick mig att inse att progesteron inte alls fungerar som det påstods på diverse webbsidor, men att det KAN fungera som ett verktyg. Det gjorde mig besatt av att lista ut HUR det fungerade och VARFÖR!?

Det blev början på ett projekt som nu pågått i 16 år, och som varit lika givande som frustrerande då jag inte haft en “handledare” att fråga och diskutera med.

Kanske är det ändå därför jag aldrig varit orolig för att ha fel och behöva ändra mig? Jag har fått utveckla min förmåga till reflektion för att själv kunna inse när jag haft fel och sedan kunna gå vidare på en annan linje. Utan att tappa ansiktet.

Jag har aldrig ingått i någon gruppdynamik som kunnat påverka mitt tänkande genom det högst normala gruppbeteendet att vilja passa in. Jag har aldrig behövt passa in. Jag har kunnat tillfredsställa min nyfikenhet helt fritt tills jag uppnått nya nivåer av förståelse. Det bästa sättet att lära sig något är att ifrågasätta det man tror att man redan vet. Det man tycker är självklart. Jag har precis lärt mig att det faktiskt är ett helt akademiskt ämne som heter förbättringsvetenskap!

Det här med att desperat klösa sig fast vid något man lärt sig för länge sedan, och därmed TROR, och därmed TYCKER är SANNINGEN, och därmed vägrar lära sig något NYTT, bara för att man vill ha RÄTT - det har jag inte så mycket tålamod med längre, i något avseende.

Vetenskaplig kunskap, som jag tolkar begreppet, är förmågan att objektivt ta etablerade naturlagar och principer och bygga vidare på dem för ännu bättre resultat och förståelse. Naturlagar blir inte omoderna. De är fakta. Oavsett vad vi tycker om det. Men naturlagar är ofta svåra att beskriva på ett enkelt sätt och därför kan det vara svårt att urskilja fakta från information som har en agenda. Det kan även vara svårt att förstå vad den agendan syftar till. Alla agendor är inte dåliga men många av dem syftar till att tjäna pengar på dig på ett eller annat sätt. Vilket inte nödvändigtvis är något fel så länge du vet om det förstås.

Det är viktigt för mig att synliggöra och förstå agendor. Jag vill ta reda på underliggande motiv i allt jag tar mig för eftersom det hjälper mig att ta ställning till ny information. Det är källkritik i ett nötskal helt enkelt.

För att göra det behöver man konsumera all sorts information för att själv skapa sig en uppfattning. Annars blir det lätt att bara ta över andras åsikter som man tycker låter bra. Det märks så tydligt på sociala medier där man får åsikter redan paketerade åt sig utan att man behöver anstränga sig mer.

Men man kan inte heller bara avfärda någons tankar eller frågor bara för att de inte direkt överensstämmer med rådande vetenskapliga paradigm. Man måste kunna förklara VARFÖR man inte håller med, eller varför något inte är på ett visst sätt, men det är SVÅRT att göra på ett enkelt och tydligt sätt och det är ännu svårare att göra det på kort tid. Som tex vid ett vårdbesök.

Jag har också en gång i tiden läst alla gamla amerikanska hälsogurus böcker och redaktionella marknadsföring om kvinnohälsa som gett upphov till intressanta självdiagnoser som “östrogendominans” och “trötta binjurar”, och som skulle lösas om man bara tog det här eller det där tillskottet. Allt lät ju jättebra! Det förklarade så mycket och jag frågade mig varför det inte var allmänt accepterat inom vården när det nu lät så bra? Vad var det jag inte förstod?

En hel del visade det sig…

Jag upptäckte tidigt att det fanns väldigt många kvinnor som hade en viss typ av besvär gemensamt men utan att få någon som helst hjälp av vården. Det verkade som att de och vårdgivarna inte kunde förstå varandra, som att de pratade olika språk. Utbrändhet och utmattning var gemensamma nämnare med kvinnornas egna ord. Samt min observation att de alla var i övergångsåldern…

Aha, Sherlock! A clue.

Klimakteriet således. Men vad var nu det? Och varför ville ingen prata om det eller kännas vid det? Varken vården eller kvinnorna själva. Och vad hade hormoner som östrogen och progesteron med saken att göra?

Med åren utvecklades Hormoni till en frågespalt där kvinnor hörde av sig och frågade mig om råd vad gällde olika hormonella besvär. Inte för att jag framställde mig själv som expert, utan för att jag sa att de var välkomna att ställa frågor. Frågor som jag förutsättningslöst, men ur ett vetenskapligt perspektiv, skulle försöka besvara med utgångspunkten - hur hade jag själv gjort i din situation, med de medel som står till förfogande, och varför?

Därför har jag under de senaste 15 åren haft kontakt med tiotusentals kvinnor (ja, de är faktiskt så många) och läst och försökt besvara lika många frågor om just reproduktion; cykler, PMS, hormoner, klimakteriet. Ett axplock av dessa finns publicerade på Hormoni.

Genom att få så många personliga perspektiv, så tidigt, blev jag också unikt försedd med insikten i vad just en kvinnlig patient med den här typen av besvär har för förväntningar på mötet med sin vårdgivare, och hur dessa förväntningar sällan uppnås. Det har varit ovärderligt i min pågående utbildning till sjuksköterska och mitt mål är att jag rent konkret ska stänga glappet mellan patientens förväntningar och verkligheten för en bättre, mer effektiv och mer delaktig vård. Win-win för alla!

Att genom åren ha fått förtroendet av alla dessa frågeställare är något jag alltid kommer vara djupt tacksam för. Utan er hade jag ju aldrig lärt mig någonting.

Numera hör jag sällan några nya frågor på det hormonella cykelrelaterade temat. Det betyder naturligtvis inte att jag nu kan allt. Det betyder bara att jag strävar efter att hitta sätt att kommunicera mer effektivt och nå ut till fler. Det är målsättningen och syftet med webbsajten och nyhetsbrevet Hormoni.

Med åldern har mitt personliga fokus och intresse även skiftat från fertilitet och graviditet till klimakteriet, och de fysiologiska processer som ligger bakom det.

Om jag skulle beskriva mitt intresseområde som ett venndiagram skulle det ligga i skärningspunkten mellan:

Mer specifikt vill jag forska vidare inom följande frågeställningar:

1. Östradiol och progesteron som neuroendokrina modulatorer av ägglossningen. Hur ser sambandet ut mellan dessa hormoners återkoppling, GnRH-pulsgeneratorn i hypotalamus och cykliskt återkommande besvär? Min hypotes är att en rytmrubbning hos pulsgeneratorn skulle kunna ge upphov till urladdningar hos andra nervceller och påverka andra delar av hjärnan vilket då kan manifesteras som till exempel hormonell migrän, cykliska humörsvängningar (PMS) och vasomotoriska symptom.
   

2. Farmakologisk omvårdnad vid klimakteriebesvär. Dvs gammal hederlig hormonbehandling (MHT) men ur flera perspektiv; omvårdnadsmässigt, preventivt och farmakologiskt. Jag vill bidra till att utforma en standardiserad vårdprocess baserad på aktuella behandlingsrekommendationer för att alla patienter ska bli korrekt bemötta, diagnostiserade och behandlade för sina klimakteriebesvär. Just avsaknaden av rimlig uppföljning inom klimakterievården tycker jag är i strid med en god och nära vård. Särskilt intressant tycker jag det är med biverkningar av hormonbehandling och hur det så ofta tycks vara relaterat till låga doser. Jag vill även göra detsamma för kvinnor med cykliska besvär som ännu inte är i klimakteriet för de får i princip ingen effektiv behandling idag.
   

3. Postmenopausal urogenital atrofi och innovation inom transdermala beredningar av östriol för att göra nytta för fler patientgrupper. Varför ska en kvinna med torra slemhinnor och besvär i underlivet absolut tvingas använda ett preparat just där när det finns alternativ? Förlåt, hur sa? Kan inte hormoner i kräm absorberas via huden? Wait, hold my beer…

Tack för att du är här och läser och bidrar med dina frågor, tankar och erfarenheter!