Reproduktiva faser

Ordet “förklimakteriet” har föranlett många att undra över var någonstans i klimakteriet de befinner sig. Det är en högst relevant fråga, även om ordet “förklimakteriet” inte är det. Det är som att säga att någon är “lite gravid”…

I det reproduktiva åldrandet går vi igenom olika faser, och även faserna har faser.

Vi kan observera reproduktiva faser både i ett mikroperspektiv som menscykeln och ett makroperspektiv som de reproduktiva utvecklingsstadierna genom livet.

Reproduktivt åldrande kan uppfattas som slutskedet av livet men det är faktiskt en process som börjar redan innan vi föds. Tänk på det som utveckling eller mognad. Som foster utvecklas vi och mognar tills vi är redo att födas. Det är också i fosterlivet som de kvinnliga könscellerna utvecklas och når sitt maximala antal.

För att redan innan vi föds börja tillbakabildas!

Den tillbakabildningen är en process som kallas atresi. Atresi av ägganlagen fortskrider under hela livet oavsett yttre faktorer och det är den som gör att vi överhuvudtaget går igenom ett reproduktivt åldrande vid sidan om det biologiska. Vi dör ju inte direkt efter menopaus som många andra däggdjur.

Menscykeln brukar som bekant delas upp i 4 olika faser; menstruation, follikelfas, ägglossning och lutealfas. Själva motorn i menscykeln är ägglossningen, dvs processen att få fram ett befruktningsdugligt ägg, och övergångarna mellan de olika faserna regleras neurologiskt. Inte av äggstockarna, trots att äggen fysiskt är belägna där.

Hormonerna som bildas i äggstockarna är signaler som kommunicerar data till nervsystemet som anpassar sig därefter för att upprätthålla homeostas. Det är alltså inte heller hormonerna i sig som orsakar symptom eller besvär. Det är den neurologiska anpassningen till budskapet som hormonerna förmedlar, som gör det.

Den här anpassningen (adaption) sker konstant i kroppens alla system, inte bara det reproduktiva. Syftet med adaption är överlevnad.

Vi märker oftast inte upprätthållandet av homeostas. Vi tänker inte medvetet på att ta nästa andetag, att pumpa blod, att svälja, att blinka. Kroppen är högst kapabel att kompensera där det behövs, men ibland kan den behöva omfördela resurser för att prioritera överlevnad. Den har en panikknapp kan man säga och det är adrenalin. När kroppen behöver anpassa sig lite extra för att upprätthålla homeostas kan vi märka det på grund av att det utsöndras lite mer adrenalin.

Lite mer adrenalin och vi kan bli rastlösa. Mycket mer adrenalin och vi får en panikattack. Och allt däremellan.

När det reproduktiva systemets tvåvägskommunikation inte fungerar som det ska leder det till adaption som INTE KAN TA VÄGEN NÅGONSTANS… dels leder till stress, dels minskar marginalerna för hur mycket eller lite adaption som krävs för att utlösa en stressrespons.

Det som orsakar PMS-symptom är de neurologiska anpassningar som sker mellan olika övergångar i cykeln. Och att vi blir medvetna om dem och tycker de är problematiska.

Under puberteten när "ägglossningsprogrammet" håller på att installeras kan det kännas svajigt på många sätt på grund av alla nya anpassningar som måste göras.

Med klimakteriebesvär är det samma princip som gäller.

Det handlar fortfarande om ägglossningen men eftersom det biologiska åldrandet har fortskridit, och äggreserven börjar närma sig en kritisk nivå, måste den neurologiska anpassningen anpassa sig så att säga.

Övergångarna blir svårare och svårare. Nervsystemet måste försöka hitta sätt att förhålla sig till en ny verklighet där det inte finns tillräckligt många hormonproducerande ägg som kan ge återkoppling och data. Kommunikationen bryter ihop och det kan leda till att nervsystemet börjar skickar felaktiga eller irrelevanta signaler som påverkar andra organsystem i kroppen.

Den här anpassningen tar tid och därför är också klimakteriet en lång process som varar i många år. Den tar inte nödvändigtvis slut heller för alla efter menopaus, men för de flesta infinner sig en ny jämvikt några år efter menopaus. Därefter accelererar dock det biologiska åldrandet, vilket tycks ha en koppling till den lägre nivån av östrogen, även om det säkerligen finns fler faktorer som bidrar.

För den fysiologiskt normala kvinnan är inte klimakterium och menopaus förhandlingsbart. Det är en naturlig process som alla går igenom. Naturligt betyder inte nödvändigtvis bra. Självklart är varje kvinna unik och det är hennes upplevelse av klimakteriet också, men det brukar inte vara en period i livet som passerar obemärkt. Alla upplever inte något negativt med det, men många gör det, och det är framförallt dig jag skriver för.

För tyvärr får vi inte lära oss tillräckligt om vår reproduktiva utveckling och åldrande av samhället. Då är det lätt hänt att tro att man är sjuk när man egentligen upplever en övergång mellan reproduktiva faser. Klimakteriet innebär även en ökad risk för att utveckla autoimmuna sjukdomar och det är ytterligare en anledning till att öka sitt medvetande kring hur kroppen förändras för att upptäcka sådana eventuella förändringar tidigt.

Det är min förhoppning att du ska se värdet i att utveckla en ökad kroppskännedom så att du själv kan bedöma vilken hormonell/reproduktiv fas du är i, och vilken du är på väg emot. Med det som underlag kan du fatta informerade och välgrundade beslut för att hjälpa dig själv på bästa sätt genom hela livet. Och då kan du också föra vidare den kunskapen till yngre generationer.

STRAW+10 är ett kliniskt verktyg för just detta. Läs om det här